Internet har idag stor betydelse i dagens samhälle och finns vart vi än går och var vi än är. Internet är en bra sak för samhället där vi kan få fram information, läsa dagens nyheter, göra skolarbeten eller kommunicera med andra människor.

Men har ni någon gång tänkt på vad mer som kan hända över internet? Eller har det redan hänt dig? Har du som person kanske blivit trakasserad eller förföljd av en annan person?

Jag skulle kunna gissa på att det har hänt många. Det har hänt mig i alla fall.

När jag började nian och hade mitt sista år kvar i grundskolan. Livet var roligt, jag hade många vänner, en underbar familj och såg verkligen fram emot mitt sista år för att sedan börja på gymnasiet. Mitt sista år i grundskolan däremot blev inte så roligt som jag hoppats på.

Allt började när jag satt hemma en helt vanlig dag vid datorn. En man började kommunicera med mig. Han pratade engelska och studerade här i Gävle. Vi började skriva rent allmänt om allt mellan himmel och jord. Men sen började han gå in och fråga om mitt sexliv, vilket jag inte ville sitta och prata om. Han började då gå på med att hota mig om att han skulle komma till min skola och våldta mig. Rädslan ökade inom mig. Han visste vilken skola jag gick på. Jag försökte försvara mig i konversationen men han gick bara på mer.

Till slut så brast allt för mig. Mamma fick reda på allt vad han skrivit och till och med hon försökte få honom att sluta. Men han slutade inte. Jag slutade gå till skolan från och med det. Jag var rädd. Rädd ifall han verkligen skulle göra det han skrivit. Mamma berättade för mina lärare, skolhälsovård och skolkuratorn om vad som hänt. Jag skulle egentligen gå hos min skolkurator då men fick panik bara jag började närma mig skolan.

Jag hade även en pojkvän då som tog reda på var denna engelsktalande man bodde och tänkte konfrontera honom. Men jag och mamma bestämde oss för att gå till polisen med detta. Vi skrev ut konversationen som hade blivit mellan mig och denna engelskspråkiga man och tog med den till polisen för att göra en anmälan om hot och trakassering. Det som hände sen var att fallet lades ner på grund av bristande bevis.

Jag gick inte till skolan på ungefär ett halvår på grund av min rädsla över vad en annan människa orsakat inom mig. Ett halvår av mitt sista år i grundskolan har jag missat. I och med att jag isolerade mig hemma så förlorade jag även en stor del av mina vänner. Eller som jag trodde var vänner.

När jag väl började våga mig tillbaka till skolan hade jag många IG-varningar. Fick hjälp och stöttning av mina föräldrar, kurator och skolhälsovård. Byggde upp mina IG-betyg till Godkänt i sista sekund innan betygsättningen i nian och jag kom in på det gymnasiet jag ville.

Det jag vill ha sagt med mina egna upplevelser är att detta kan hända vem som helst. Att se upp för vem du kommer i kontakt med. Det är bara du själv som mår dåligt över vad en annan person orsakar. Och om det händer, ta hjälp av andra! Det är inte kul när det händer och det är även jobbigt för närstående att se en anhörig må dåligt. Det viktiga är att du vågar berätta ifall något skulle hända! Det ska också anmälas eftersom det är ett brott.

Jag borde kanske lämnat honom tidigare, tänker hon där hon står i mörkret. Hennes kläder börjar bli genomvåta av regnet som smattrar mot marken och skorna är täckta av löven på marken. Det börjar bli kallt men inte så att hon fryser eller vill gå tillbaka. Aldrig att hon tänker gå tillbaka. Hon ser ett äldre par som går hand i hand under ett paraply och tittar på det forsande vattnet i ån. De njuter av varandras närhet.

Hon brukar vara stark och ha lätt för att hantera svåra situationer men inte i detta fall. Hon gråter och tårarna blandas med regndropparna som rinner tillsammans nerför hennes kinder. Hon tänker tillbaka någon månad.

Allt började den dagen när han var sen hem från jobbet vilket han varit ett tag. Och hade hon bara struntat i att ifrågasätta så hade det aldrig hänt. Hon kanske hade sluppit sjukhusvistelsen och lögner om att hon halkat. För i själva verket så var det ju inte så. Men vem skulle man berätta det för? Hon älskade ju honom. Och ville honom inget illa.

Eller den gången pengarna inte hade räckt till för det han ville göra och hon fick ut för det. Vad som hände minns hon inte. Men blåmärken och ont i hela kroppen hade hon i alla fall.

Anmäl honom. Vart ska jag ta vägen? Det är det enda som upprepas i hennes huvud om och om igen. Allt skulle bli värre med en anmälan men då kanske det sätts stopp för den jäveln. Ingen annan ska behöva utsättas för det hon blivit utsatt för. Hon är rädd men styrkan byggs upp inom henne.

Alla hennes vänner, arbetskamrater och familjen ser henne som en social och glad tjej som alltid ställer upp för andra och inte har några fiender alls. Har en underbar pojkvän och ett underbart hem. Inga problem alls. Vilket skämt.

Om de skulle få reda på allt detta. Så mycket frågor som hon inte skulle orka med. De skulle säkert ställa upp, men bara tanken av att berätta för någon är jobbig för henne.

Han. Mörkhårig med havsblåa ögon som svartnar när hans humörproblem kommer fram. Det enda hon ser framför sig är hans svarta ögon strax innan hon åker på stryk. Men hon älskar honom. Eller snarare älskade.

Något måste göras. Men en sak är klar. Hon ska inte tillbaka.

Telefonen ringer. Det är han. Hon vet att han letar henne. Men han ska aldrig få tag i henne det vet hon.

Telefonen ringer igen. Hon vill inte veta vem det är. Hon vet att det är han. Igen. Det går ett tag och telefonen ringer igen. Inte likt honom att vänta en stund emellan samtalen och hon tar upp telefonen trots att hennes händer har börjat kallna. Det är hennes bästa väninna som ringt. Hon ville ringa upp men hennes röst skulle inte bära under hela samtalet utan hon skulle bryta ihop och storgråta. Hon lägger ner telefonen igen och just när hon släpper telefonen i fickan så hör hon en röst som ropar hennes namn. Hon är rädd för att se vem det är men rösten är mycket bekant så hon vänder sig om.

Det är hennes bästa väninna som kommer gående längs grusgången som är täckt av löv.

Hon kommer fram och ger henne en kram. En lång kram. Precis vad hon behöver just nu. Och det enda väninnan säger är: Du får bo hos mig. Jag vet allt.

Dom står där i regnet genomblöta båda två men dom vet att dom kan lita på varandra. Dom ler båda två och börjar gå hand i hand hem mot väninnan.

Skrivet på texten i skolan.

Efter att en hylla ramlat ner från väggen, operationer och läkarhjälp får Anki Åhrman acceptera sin skada och leva med den resten av sitt liv.

2003 hände det som inte får hända i en människas liv. Anki Åhrman ser hur en vägghylla släpper från väggen och hon tar emot den. Efter ett tag börjar hon få ont och vänsterhanden börjar svälla upp. Hon tog kontakt med hälsocentralen och fick tips av dom. 14 dagar senare hade det inte blivit bättre, familjeläkaren skickade då Anki till röntgen och fick en remiss till en ortoped.

- Det vart bara värre och värre med vänsterhanden, säger hon.

Hon fick en akut remiss till sjukhuset och träffade en ortoped som påskyndade processen. Efter mycket letande så kom ortopeden och läkarna fram till att hon slagit sönder en ledkapsel till långfingret. Hon fick en tid till operation och efter det så läkte såret för djupt, sen hjälpte en arbetsterapeft för att få igång rörligheten i långfingret igen.

Men det var inte bara långfingret utan något mer i handen. Anki vart skickad till en dagkirurg för en undersökning inför en operation. Det slutade med att dom sprutade i en kortisonspruta i vänsterhanden.

- Det gjorde fruktansvärt ont när sprutan började verka. Jag stod och hoppade på sjukhusets parkering, säger hon och skrattar lite och tar en mun kaffe.

Efter någon vecka så vart det ytterligare en operation på grund av nervskadan som vart efter hyllan som föll. Vart rehablilitering av handleden för att försöka få den att fungera igen. Det vart bättre men inte fullt bra.

Lagomt till julen 2004 fick hon domen av kirurgen att hon skulle få leva med skadan och problemen resten av sitt liv.

- Det var jobbigt att höra, hur skulle detta gå tänkte jag, säger hon.

Februari 2005 tvingade hon arbetsförmedlingen att hon skulle få ett jobb. Och dom fixade fram ett jobb inom hemtjänsten åt henne. I november så började vänsterhanden krångla igen. Hon beskriver handen då som en kycklingklubba. Hon gick till familjeläkaren och fick en ny kortisonspruta och det vart bättre en stund.

Mars 2006 kom problemen tillbaka. Fick en ny undersökning av familjeläkaren och vart sjukskriven på stående fot hela året ut för att läkarna skulle kunna ta reda på vad felet var i handen. Det var då hon gick i en depression, hon kände sig mindre värdig, orättvist att det har drabbat henne som är ung och det var svårt att acceptera skadan. Och gick kontinuerligt hos en kurator.

Februari 2007 vaknade familjen av att det brann i deras hus. Vilket inte gjorde hennes mående bättre. Hon började isolera sig, vela inte gå ut och möta folk och besvara alla frågor.

- Det var då jag började fundera på hur mycket man klarar som människa med bakslag efter bakslag. Vad man än gjorde så vart det fel. Jag började även fundera på om livet var värt att leva då, säger hon och är blank i ögonen.

Strax efter fick Anki reda på att hon skulle bli uppsagt från hemtjänsten för att det inte fick att omplacera henne med lättare arbetssysslor. Handläggaren hon hade på arbetsförmedlingen ansåg att Anki kunde ställa sig som arbetssökande trots hennes mående och skada, men facket fick arbetsförmedlingen att förstå att hon inte var frisk nog för att jobba.

- Det var då de riktiga självmordstankarna kom, vem skulle vilja anställa mig med den här handen, det fanns inget liv.

Hon fick mer hjälp av familjeläkaren då som skickade en remiss till psyket och Anki fick mediciner för att börja få tillbaka livsgnistan.

- Hon har alltid funnits där, flikar Anki in.

Psyket, familjen och släkt fanns där hela tiden och hjälpte till. Hon fick KBT (kognitiv beteendeterapi) behandling som fortsatte hela 2007.

Början på 2008 gick hon på smärtrehabilitering i sandviken eftersom att hon fortfarande inte accepterat skadan.

- Där fick jag en enorm hjälp och en ny syn och lärde sig att använda handen på att annat sätt, säger hon och tittar ner på vänsterhanden. 

Innan hon vart utskriven där så fick hon hjälp från försäkringskassan för att förbereda sig på att komma ut i arbetslivet igen, det heter ”Trappan till arbete” som gick ut på att få fram det verkliga drömyrket, oavsett skada eller utbildning. Och där kom dom fram till att Anki ville jobba med djur.

Början på 2009 fick hon hjälp med att få arbetsträning på ett zoo, hon jobbade 2 timmar varannan dag och man utökade tiden eftersom hon orkade och det vart både med och motgångar.

- Det var som att ta två steg framåt och ett steg bakåt.

Tillslut så började Anki komma upp till en halvtidstjänst och arbetsförmedlingen skulle försöka med en halvtidsanställning om hon lyckades och mutade arbetsplatsen med lönebidrag.

juni 2009 fick hon en halvtidsanställning  som hundfrisör och i samma period sökte Anki halvtidspension som hon fick.

 - Vissa dagar fungerade bättre än andra, berodde mycket på vad det var för hundar som kom.

Hösten 2011 började Anki få problem med hennes högerhand men hon ignorerade det.

Februari 2012 slutade hon på zoo på grund av personliga anledningar och problem men även för att hon vart kränkt på jobbet. Hon fick hjälp av facket att säga upp sig på rätt sätt och facket ansåg att det var kränkning av anställd. Anki vart sjukskriven igen på grund av hennes mående. Och vart uppsagd i mars.

Någon vecka senare fick Anki ett mail om ett jobberbjudande, så hon tog kontakt med arbetsförmedlingen som var lite emot idén men hon fick igenom sin vilja med att avbryta sjukskrivningen för att ta jobbet.

Den 7 maj hade hon tid för att börja på det nya jobbet som hundfrisör. En vecka innan jobbet skulle börja så fick hon gallstensanfall. Anki fick en undersökning. På ultraljudet upptäcker läkaren att hon har gallstenar, inflammerad galla och systor på lever och njure.

- Det vart jag fruktansvärt orolig för med tanke på vart dom satt.

I samband med detta upptäcker läkarna att Anki hade högt undertryck som är farligt för hennes hälsa. Läkaren föreslog att Anki skulle fortsätta vara sjukskriven men hon började jobba ändå.

- Det är verkligen något jag ångrar nu i efterhand, det är ingenting som säger att jag mått bättre idag om jag gjort som läkaren sagt. Men betydligt större chans till att mått bättre, säger hon och ser lite ångerfull ut och dricker lite mer kaffe.

Gick på kontroller för hennes undertryck och i samband med nationaldagen var hon på en kontroll och det var då läkaren bestämde att hon inte får jobba mer på grund av hennes hälsa, läkaren visste inte heller om det höga blodtrycket var på grund av gallan eller Ankis psykiska mående. Efter en månaden med jobb så kände hon av mer från sin högerhand och läkarna började söka felet i den.

Där har läkarna kommit fram till att Anki har gjort två jobb med högerhanden så hon har fått en förslitning eftersom vänstern inte klarar av att göra det normala. Så nu väntar en operation i högerhanden och armvecket för att försöka rädda högerhanden.

- Det är något jag är mest orolig för, om jag ska förlora den, eftersom att vänstern inte fungerar. Jag får träna upp fötter och munnen och lära mig jobba med dom, säger hon och skrattar lite.

Läkarna och psyklatrin utreder just nu om hon har råkat ut för manodepressivitet

-Jag är så fruktansvärt glad över att alla instanser har hjälpt till och ställt upp. Jag har aldrig behövt förklara för dom.

• Kan man heta Bo om man är hemlös?
• Är det rakvatten i vattenpass?
• Om man åker fast för fortkörning, kan man kalla det gasolycka?
• I Sverige bor det svenskar, i Danmark bor det danskar. Vad bor det i Peru då? Peruker?
• Kallar samekvinnor sin dildo för fusklappen?
• Om ett par älskar ute i naturen, är de uteliggare då?
• Kan man kallar fäder som är hemma med barnen, lagar mat och städar för hushållspapper?

Äckliga människor

Det finns äckliga människor överallt i dagens samhälle. På stan, bussen, internet, skolan, hemma och så vidare.

Alla har olika syner på vad äckligt är men för mig är det gubbar som sitter och harklar och snyter sig på bussen så det låter inför alla, folk som har hela fingret i näsan och letar busar. På stan står ungdomarna och spottar över hela marken och det där ska folk gå i sen?!

Internet finns det hur mycket äckliga människor som helst också. På community sidor där +40 män skriver till tjejer som inte ens är 20år och frågar om sex och om man vill se deras penis i cam. Inte direkt något jag finner attraktivt. Snarare äckligt.  Och sen har vi ju dom där små fjortisflickorna som visar hela bhn på sina bilder. Inte så konstigt att alla skriver och frågar om sex till dom. Det tycker dom är konstigt. Dom är konstiga.

Bussen som jag åker med dagligen har sina snuskisar dom med. En kille som har ben fetish. Han alltså älskar att titta på ben. Kliver det på en tjej så sitter han och stirrar och nästintill dreglar. Så kliver det på en ny tjej, han byter plats och stirrar på hennes ben. Och det fortsätter hela resan tills det är hans tur att kliva av. Jag har råkat ut för honom, han är obehaglig och äcklig eftersom han är så extremt på.

En till ”sötnos” på bussen är en kille som nästintill trycker in hela handen i ögat. Han har någon sjukdom, men ändå! Hallå lixom?

Det låter så extremt äckligt och sen blir han alldeles blöt och röd i ögonen.

Så ja, det finns äckliga människor överallt. Alla har sett och märkt av dom. Däremot har alla sina syner på äckligt och det är väll bra att alla inte är lika.

Alkohol

Alkohol förekommer överallt. Krogen, resturanger, hemma, på stan, hos vänner, you name it. Många dricker alkohol, ungdomar, gamla, medelålders, folk som mår bra och folk som mår mindre bra. Och många dricker för sällskapets skulle och andra enbart för att bli full.

Det vanligaste när man är under 18år och egentligen inte får dricka alkohol är att gå på hemma/park fester med hembränt, eller billig skitvodka som smakar rävgift. Jag har varit där på dom festerna. Man blir full, väldigt full och det slutar alltid på olika sätt. Antingen är man överdrivet social och är dryg på allt och alla, kramar ett och annat träd och ska känna på allas fluffiga hår. Eller så sitter man och grinar över att man är kär i någon, livet är inte värt att leva eller bara sitter och storbölar ändå. Snefylla kallas det.

Alla dessa saker har hänt mig. Dom bästa och mest värda och minnas är dom positiva stunderna när man kramar träd och känner på folks hår. Men man blir tammefan lika bakis dagen efter ändå. Förstår inte.

När jag fyllde 14år tror jag att det var så hade jag och mina kompisar haft fest dagen innan kalaset med min släkt. Och ni kan ju gissa hur de vart. Så bakis har jag aldrig varit i hela mitt liv. Värsta födelsedagen jag varit med om helst seriöst. Fy. Det var inte ens gott med tårta!

Jag blir 18år om en vecka och festar inte lika mycket längre. Men det är slut på billig äckelvodka i alla fall! Men ändå är det dom stunderna man kommer minnas mest och det är dom gångerna det hände mer intressanta saker. De första gångerna man festar. Och det finns saker man ångrar. Men tänk då att de va kul just då och att du bjöd på dig själv! Så försöker jag tänka även om det är förjävla pinsamt nu i efterhand när man tänker på det.