Jag borde kanske lämnat honom tidigare, tänker hon där hon står i mörkret. Hennes kläder börjar bli genomvåta av regnet som smattrar mot marken och skorna är täckta av löven på marken. Det börjar bli kallt men inte så att hon fryser eller vill gå tillbaka. Aldrig att hon tänker gå tillbaka. Hon ser ett äldre par som går hand i hand under ett paraply och tittar på det forsande vattnet i ån. De njuter av varandras närhet.

Hon brukar vara stark och ha lätt för att hantera svåra situationer men inte i detta fall. Hon gråter och tårarna blandas med regndropparna som rinner tillsammans nerför hennes kinder. Hon tänker tillbaka någon månad.

Allt började den dagen när han var sen hem från jobbet vilket han varit ett tag. Och hade hon bara struntat i att ifrågasätta så hade det aldrig hänt. Hon kanske hade sluppit sjukhusvistelsen och lögner om att hon halkat. För i själva verket så var det ju inte så. Men vem skulle man berätta det för? Hon älskade ju honom. Och ville honom inget illa.

Eller den gången pengarna inte hade räckt till för det han ville göra och hon fick ut för det. Vad som hände minns hon inte. Men blåmärken och ont i hela kroppen hade hon i alla fall.

Anmäl honom. Vart ska jag ta vägen? Det är det enda som upprepas i hennes huvud om och om igen. Allt skulle bli värre med en anmälan men då kanske det sätts stopp för den jäveln. Ingen annan ska behöva utsättas för det hon blivit utsatt för. Hon är rädd men styrkan byggs upp inom henne.

Alla hennes vänner, arbetskamrater och familjen ser henne som en social och glad tjej som alltid ställer upp för andra och inte har några fiender alls. Har en underbar pojkvän och ett underbart hem. Inga problem alls. Vilket skämt.

Om de skulle få reda på allt detta. Så mycket frågor som hon inte skulle orka med. De skulle säkert ställa upp, men bara tanken av att berätta för någon är jobbig för henne.

Han. Mörkhårig med havsblåa ögon som svartnar när hans humörproblem kommer fram. Det enda hon ser framför sig är hans svarta ögon strax innan hon åker på stryk. Men hon älskar honom. Eller snarare älskade.

Något måste göras. Men en sak är klar. Hon ska inte tillbaka.

Telefonen ringer. Det är han. Hon vet att han letar henne. Men han ska aldrig få tag i henne det vet hon.

Telefonen ringer igen. Hon vill inte veta vem det är. Hon vet att det är han. Igen. Det går ett tag och telefonen ringer igen. Inte likt honom att vänta en stund emellan samtalen och hon tar upp telefonen trots att hennes händer har börjat kallna. Det är hennes bästa väninna som ringt. Hon ville ringa upp men hennes röst skulle inte bära under hela samtalet utan hon skulle bryta ihop och storgråta. Hon lägger ner telefonen igen och just när hon släpper telefonen i fickan så hör hon en röst som ropar hennes namn. Hon är rädd för att se vem det är men rösten är mycket bekant så hon vänder sig om.

Det är hennes bästa väninna som kommer gående längs grusgången som är täckt av löv.

Hon kommer fram och ger henne en kram. En lång kram. Precis vad hon behöver just nu. Och det enda väninnan säger är: Du får bo hos mig. Jag vet allt.

Dom står där i regnet genomblöta båda två men dom vet att dom kan lita på varandra. Dom ler båda två och börjar gå hand i hand hem mot väninnan.

Skrivet på texten i skolan.